Det finns ju en massa vetenskap om sjukdomar numera. Psykiska som fysiska, men det finns även dem som är en blandning av båda skulle jag vilja säga, depression är det jag tänker mest på. Man är ju så medveten om att det finns men få orkar ta sig igenom det, jag tror helt enkelt det har kommit för att stanna. Man kan känna vissa euforiska tillfällen, men var finns rättvisans färger bland allt det svarta och mörka? Man har knappt tid att ta en lång titt på ens egna insidan och ta reda på hur det egentligen står till, man ska inte behöva känna hur saker och ting dör ut tack vare brutaliteten som omringar oss, för att med kärlek så kan man till och med övervinna döden, det är inget jag bara säger utan jag vet själv om det, så jag talat ut genom mina egna erfarenheter och kärlek är den starkaste kraften hos oss alla, men även den har skrämt iväg många. Den har i många fall även skrämt mig och jag har ibland undrat om det inte bara är en illusion, en flyktväg för att må bra för ett par dagar. Känslor förändras ju så ofta tycker jag, det är det jag vill komma fram till.

Reklamer, annonser, ständig uppdatering av elektronik, artiklar om hur du ska se ut, vilka kläder du ska ha, vad du ska väga, hur du ska banta, vad du inte ska äta, hur du ska nå framgång, hur du blir rik, senaste och fräckaste bilmodellerna och allt anat gör att människor bli sjuka av stress. Förut så såg man i alla fall falska fasader av leenden, men nu så ser man bara människor springa runt som boskap redo för slakt.

Ni som läser detta, tänk er en reklamfrizon, även i storstaden. Tror inte ni att man skulle känna sig mindre stressad? Jag är fullt övertygad om det. Det som jag saknar allra mest är en plats finns inne i Volvo lastvagnar, det är en utav lunchrastplatserna som är uppbyggt som en oas, med sköna sittplatser, sköldpaddor som kröp runt, ljudet av vattenfall och total avkoppling, inget brus, inget oljud, utan total tystnad. Sådana platser borde finnas lite varstans. Då skulle man nog må mycket bättre, inte ens hemma så får man vara ifred länge, det räcker med allt man ser på TV och just därför så har jag inga kanaler installerade på min TV, det kommer aldrig någonsin ske.

Ett annat problem är att i dagens samhälle så ska man sitter instängd så mycket som möjligt. Den instängda världen är våran nya tidsålder och den växer sig starkare för var dag. Sitta instängd med siffror som skapar ett system som styr och ställer, är det verkligen en trygg framtid? Man måste nog göra våra framtida barn medvetna om att det faktiskt finns en värld utanför väggarna också, utan datorer, TV och mobiltelefon. När lämnade du senast din mobil hemma, frivilligt, utan att känna att du saknar den? Skulle du kunna ha den på ljudlös och undanlagd utan att behöva kolla den då och då? Sen så är givetvis inte teknik bara skit, det har underlättat mycket också på ett positivt sätt.

Tyvärr så tror jag tror jag tillhör den sista skaran av barn och ungdomar som var ute och byggde kojor och blev förbannade för att man tyckte man skulle behöva vara hemma så tidigt. Dem i min ålder kunde gå runt på stan utan att behöva se stressade människor överallt, man hade faktiskt till och med tid att hålla upp dörrar för andra, man kunde sätta sig jämte helt okända människor utan att det kändes obekvämt och någon dag så måste jag ta reda på om folk fortfarande sjunger på bussen/spårvagnen in till stan på g till någon fest eller tillställning och på väg hem därifrån sen. Minns gamla klassiker som ”man får inte suga kuk på linjebussen” osv.

Tyvärr tillhör jag också den generationen som var med och såg allt detta förfalla, det är tråkigt som fan. Men jag är tacksam för att jag fick kämpa för att spela in låtar ifrån CD till band som man sen spelade på sin bandspelare nere vid stranden och i parkerna, man satt tillsammans ute tills solen gick ner och man hade skoj som fan och om stämningen var lite nerstämd så hittade man alltid på saker för att göra det roligare, vissa människor, eller jaja, jag klädde av mig till kallingarna, öppnade en folköl och harmlöst slängde mig ut ifrån bron i Kungsparken rakt ner i kanalen och på vägen ner försökte jag få i mig folkölen så fort som möjligt. Det var tider det.

Man börjar märka av kvinnorna mer och mer i ett samhälle som tyvärr till mestadelen är styrt av män. Detta är kvinnor som vågar stå på sig och det är en syn som jag verkligen tycker om, världen behöver verkligen det. Det är dock fortfarande viktigt att inte låta det gå för långt, för inget löser det hela om männen börjar tryckas ner på samma sätt. Det handlar om att det ska vara en jämn balans mellan könen. Ja det kommer alltid att finnas skillnader, men jag ser gärna i en nära framtid att man inte lägger så stor vikt på det, det hade vart skönt om man slapp höra om argument som det vänds, vrids och spottas på, för i slutändan så är dem faktiskt till större delen ointressanta.

Hur kan det fortfarande finnas löneskillnader mellan könen? I många länder så är det fortfarande mannen som är den som styr och ställer där hemma, det kanske vore på sin plats att inse att vi lever i en tid då den tanken bara är ett skämt. Om jag skulle få frågan om det borde finnas gränser för hur långt man kan ta det hela så skulle jag svara nej. Dock så tycker jag det är viktigt att man får vara den man vill vara. Vill man vara en kvinna som är sminkad, har högklackat och är klädd i en klänning så är det självklart ok. Vill man visa sina kvinnliga sidor och kropp så är det också ok, vill man vara en kvinna klädd i manliga kläder och ha en mer maskulin sida så är det ok. Detsamma är det för män som vill vara den dem är, vare sig dem är maskulina eller femenima. Det enda som är viktigt är att man inte trycker ner varandra. Detsamma är det med vad som är kvinnligt och manligt, vilka som än bestämt det tyckte det då och vad spelar det för roll nu?

Hur ska man ställa sig i frågan om hur man ska uppfostra sina barn så tycker jag själv att man inte ska lägga så stor vikt vid det ens då. Tyvärr så är det en lång bit kvar innan det kommer bli accepterat i samhället.

Det finns ju så många minoriteter, kulturer och människor där ute som alla skall kunna fungera tillsammans även om man inte står för samma sak. Sen behöver man inte älska varandra för det och om man under några som helst omständigheter inte tål varandras ideér, prioreteringar, filosofier och syner på saker och ting så kan man ju låta bli att påpeka det och hålla sig ifrån varandra. Man skall ju kunna argumentera utan våld, ta upp det man står för utan att få en smäll på käften och diskutera utan att starta ett upplopp. Att det fortfarande tillverkas vapen som faktiskt används för att kriga mot varandra är en skrämmande syn. Att folk måste använda sina nävar och ben för att slåss är ju helt jävla otroligt. Behöver verkligen världen dö ut innan man fattar allvaret i det hela? Hur svårt kan det vara att börja om från början? Hur svårt kan det vara att låta bli att kalla någon för utlänning, varför är det så viktigt att lägga energi på var människor kommer ifrån, det är ju så sjukt. Det är ju skrämmande för många att ha ett utländskt efternamn.

Jag har aldrig skämmts för mitt efternamn Palenzuela. Jag har ett arv i mitt blod som jag är stolt över, mina mor- och farföräldrar har kämpat för att deras barn, barnbarn och framtida arv ska ha det bra. Jag har fått lära mig den hårda vägen vad som är rätt och fel. Att bekvämlighet inte alltid är att räkna med. Jag blev mobbad i skolan, jag hade stora öron och det fick jag verkligen veta. Jag skulle ljuga om jag sa att jag sällan hade en natt då jag grät mig till sömns. Jag slog tillbaka ett par gånger, men det fick jag skit för, jag handlade fel sa lärarna och att jag skulle lära mig att kontrollera min ilska. Min ilska är något som jag faktiskt skämms över då och då, dem som känner mig vet hur förbannad jag kan bli. Det har jag fått utlopp för på andra sätt idag, sist jag var riktigt förbannad så målade jag om mitt kök. Tyvärr så vände jag den mot andra, jag började hata människor istället, jag var homofobisk, jag tyckte att 98% av alla människor var äckliga och vidriga. Jag var faktiskt äcklad av det under en lång tid, sen så träffade jag dem människor som jag stolt kallar för mina bästa vänner. Vi har kysst varandra, män som kvinnor, och har än idag få gränser över vad som inte är ok och äckligt. Det är tack vara dessa människor som jag släppte allt det som höll mig tillbaka, som gjorde mig hatisk mot sådant som man inte ska lägga energi över.

Detta är också ett ämne som man inte ska behöva slåss för, man ska inte behöva demonstrera, folk ska kunna vara som dem är utan att dem ska behöva bli nedslagna och folk ska inte behöva dö av svällt och makthungriga människor. Jämställdhetens färger borde lysa starkt och man skall stolt kunna hjälpas åt istället för att förstöra.

Tycker verkligen att det är märkligt att dem flesta människor har ett behov att känna sig mäktiga genom att trycka ner andra människor.

Denna konstanta fråga om makt och pengar kan inte krossa oss, men även motgångar måste finnas för att man ska kunna känna så, det vill säga att på ett sätt så måste det finnas onda och hemska saker. I slutändan är man som starkast med blandade känslor i sig.

Människor har under många tusen år visats sig var en elak art, förut var det riktigt brutalt men så är det idag med, man ser det till och med live från tv-rutan men det har liksom blivit ens vardag, så att man ser det nog inte på samma sätt och följderna är ju uppenbarligen väldigt annorlunda också. Människan är antagligen elak eller rädd och ytterst få ligger någonstans i mitten av det hela. Systemet styr allt idag och dem som styr det ja dem skrattar åt alla och då menar jag verkligen alla. Kommer det fortfarande se ut så när dagens ungdomar har dött ut?

Det som många kallar för ödet är för mig det som finns i det gömda psyket som ingen människa kan känna av, inte ens det som finns i sitt egna, men det där är liksom det som gör att oförutsägbara händelser redan är bestämda dock kan en tidpunkt aldrig fastställas. Man kan dock känna av varandras psyke genom att se in i varandras ögon utan att säga ett enda ord till varandra. När allting annat kommer omkring, ja det är då man vet om man hör ihop eller ej. Jag pratar om kärlek i dess alla tänkbara former.

Det som gör att vi kan leva våra liv som vi gör är vårat kära psyke, det är ett väldigt stort område som innehåller alla dess tänkbara kombinationer och det är det som gör varje människa unik, man kan kombinera hur som helst. Dock så innehåller det alltid någon form av godhet och någon form av ondska. Hur det balanseras beror på miljöer, uppväxt osv.

Man ska skratta för att det verkligen är kul, man ska blöda ur sitt hjärta när man är riktigt ledsen och man ska känna så som man själv vill. Allt sker inte av en orsak utan flera, men verkligheten är allt och därför så är orsaker det man ska söka för att få veta, men under tiden så får man leva i ovisshet.
Det jag egentligen vill få sagt är att det är dags att titta in i allas ögon, men speciellt våra små fantastiska liv som föds till världen och inse att tillsammans kan sluta kriga, avskriva världsskulder och börja bygga upp en generation som är tacksam, det är en lång väg men det är väl på tiden att börja nu? För att bara se styrkan hos vem som helst kan växa sig stark och bryta ner bekymmer, hat och missöden gör att jag vill se mer av världens hörn. Passionen i folks ögon, ansiktsuttryck med smak för livets orgasmer och leenden skapta av ren glädje, det fyller mig med livslust.

Jag är inte på något sätt troende, det finns liksom ingen högre makt för mig. Makt för mig är en negativ egenskap som skapar smärta, fattigdom, otrygghet, lögner och falska förhoppningar. Religion i övrigt, folk får gärna tro på en saga som skapats för att vissa ska kunna ha makt.
Jag litar på det som jag kan se, höra, känna, en liten andel människor, djur, de 5 elementen och växtlighet. Allt detta har skapats från olika ämnen och nej jag kan inte svara på vad ämnerna uppstod ifrån eller hur allt började, man kommer aldrig få svar på det.

Drömmar och fantasin är det som gör att vi kan få gjort saker och ting utan att helt dö ut. Tyvärr så är det så att dessa drömmar och fantasier förr eller senare dör ut. Det är då man man först behöver vara ensam för att på nytt kunna skapa nya drömmar, låta fantasin flöda och utveckla nya ideér.

Hat, glädje och sorg är en nödvändig egenskap allihop för att även kunna utvecklas ännu mer, detta kan också skötas ensamt för en kort period. Men i slutändan så behöver vi alla ett par medmänniskor i våra liv för att drömmar och fantasin ska blu fullutvecklade, för att man inte ska tröttna och tappa sitt psyke totalt. Så enkelt är det.

 “Jaha ja det ligger ytterligare ett lik på gatan, det 4:e för dagen

En mun mindre att mätta, en mindre att spotta på efter att blivit nedslagen

Det är en framtid vi sakta erbjuder barnen som föds till denna värld

Det kryper längst ens hud, att detta får ske, bara tanken på det är fruktsanvärd

Ta nu ett steg bakåt och sluta att använda makt och begär som ett vapen

Bygg istället upp en gemansam framtid med dem gynsamma budskapen”

 Ibland så önskar jag framtiden kunde sluta upp med att smyga sig på en anonymt för jag slutade att bli chockad och förvånad för längesedan. Det gäller tyvärr allt det som sker ute i samhället också. Det skulle behövas något nytt och hoppfullt och det som är mest skrämmande är att det ligger så nära till hands.

Afaltsbarn i allmänhet...

Misshanfdlade människor som ler igen...

Våldtäktsoffer som vågar älska igen...

Föredetta missbrukare som fungerar igen...

Folk med funnet hopp än...

Sådant skrivs det fanimej aldrig om, människor som faktiskt har mer styrka än många andra. Allt är inte sorgligt 24 timmar om dygnet. Media uppmärksammar istället kroppsidealet, som har blivit en förvriden syn och tyvärr gått alldeles för långt. Unga flickor svälter sig, stoppar fingrarna i halsen och blir erbjudna sexuella tjänster för att få “chansen” att skapa en portfolio. Det slutar ibland med att dem blir drogade och våldtagna. Media tar upp modet som om det vore viktigare än att få folk att vilja göra bra saker. Visst så har man rätten att bry sig om sitt utseende, men det får inte gå till överdrift bara. Jag ger tummen upp för att dem pratar om hälsosam kost och träningsråd som är bra för kroppen, sen finns det dem som överdriver den biten också.

Skvallret om kändisar gör mig riktigt arg, dem är inga människor som står över oss för att dem tjänar pengar på att göra sig dumma inför en kamera, få gå på kändisfester och kan köpa dyra saker, lyxkåkar, vrålåk och så vidare. Dem är människor som lyckats få det svenska folket att sitta hemma och runka till dåliga dokusåpor, dem gör sig antagligen dummare än vad dem är för att folket ska skratta åt dem, folk som pekar mot tv-rutan och förklarar hur dumma dem är borde nog kanske tänka efter en extra gång. Vem är det som skrattar på väg till banken? Du eller han/hon som du fördömmer medans han/hon har sitt halvtimmesprogram. Jag har tänkt exakt samma tanke som min fine vän Maths Nilsson, han har nämnt liknande tankar under flera tillfällen men nu senast var intressant. Det senaste vi tyckte var så himla roligt är över hur folk klagar på hur dålig meldodifestivalen är, folket som klagade är också dem som bunkrat upp med godis, läsk, öl och sitter och lipar över vilka dåliga bidrag som skickats in. Herrejävlar, gör annat då istället.

Politiken liknar ju ingenting längre. Sen när fick dem friheten att göra det som faller dem in? Högt uppsatta chefer får igenom sitt idealsamhälle där arbetarna är maskiner som byts ut när dem är skadade. Facket stryker dem givetvis medhårs, nickar, ler och tycker att dem gjort sitt bästa för arbetarna. Världsekonomin rasar drastiskt, det är ju vissa länder som har gått under. Men en bomb smälls i Boston och genast så skrivs det sidor om hur hemskt det är och ja, det är hemskt. Men inget jämfört med vad som sker varje dag i U-länderna. Det pratas högt om hur duktiga ungdomarna är i vårat samhälle, dem har så stora möjligheter att studera vidare för att kunna bli något. Den pressen är hemsk. Man kan bara inte gå och ta sig ett yrke som förut. Det är flera års studier, flera skuldsätter sig livet ut, för att med bara ren tur eventuellt få sitt drömjobb. På det ska man också har flera års yrkeserfarenhet. Vad liknar det egentligen?

Media har skapat ett otacksamt samhälle, många är ju livrädda för att sträcka ut en hjälpande hand, många är rädda i ren allmänhet, det är många som anser sig fula när dem inte fått köpt dem där modejeansen för dyra pengar. Det känns som att folk i överlag blir påtvingade saker som dem egentligen inte behöver, utan att egentligen veta varför dem behöver det.

Det känns skönt att veta att det finns människor som kan stå för sin kultur, sina ideal och faktiskt dela med sig av gemenskap. Dem är inte rädda för att öppna sitt hjärta och faktiskt sträcka ut en hjälpande hand, som faktiskt talar med dem hemlösa istället för att spotta på dem, som är beredda att hjälpa dem som behöver hjälp och som är beredda att offra en liten del av sig själv för att sprida glädje, som inte dömmer en hur som helst och som gör att det känns bra att vara en god människa. Det är dags att göra detta ämne uppmärksamt på alla sätt och vis.

Vansinnets melodier har dock alltid öppnats med ett dövt trumslag och varenda gång så har jag alltid skymtat något men aldrig riktigt kunnat se vad det är för något på grund av att det har vart så dimmigt. Sen förstår jag att det är kläder som slits av ifrån varandra. Det hjälpte mig aldrig att bli mindre förvirrad då jag har en rädsla för att visa mig naken. Men dem som sett mig komplett naken har ju inte verkat må dåligt av det, så jag förstår inte alls vad den rädslan kommer ifrån.

Det finns ju också så mycket fint med kvinnokroppen. Era former är verkligen helt otroliga, men framförallt så blir ni vackrare utan smink, eran sanna natur är bedårande och behöver inte alls innebära att det bara har med erotik och snuskiga tankar att göra. Alla kvinnor har som sagt något som är vackert hos dem. Men allra snyggast det är ni när ni nyduschade tar på er ett linne och mysbyxor.

Jag har känt av stunder då det verkligen har vart värt att ha sex. Första gången jag hade den känslan så undrade jag hur många gånger mer jag skulle kunna känna av det. Trots allt så var det en fin och speciell känsla jag håller nära mitt hjärta.

En doft av erotiska inslag och en liten bit av den allra ohyggligaste fyllan kunde inte avskräcka mig ifrån att undra hur du egentligen är som människa. Trots den dåvarande stinkande andedräkt som kom ifrån den mun jag innan smakat av, så kunde jag förbise fyllans adjektiv som stör ut min filosofiska idé om hur den perfekta tjejen är. Trots den erotiska atmosfär vi nyss hade skapat så blev jag mer nyfiken. Skulle jag kunna falla inför frestelsen igen? När jag sakta tog mina steg mot toan så undrade jag om kände kärleken strömma likt piss från en tryckande blåsa. När jag kom tillbaka så hade hon redan somnat. Jag kunde inte låta bli att stå precis vid henne och låta hennes långa hår glida mellan mina fingrar. Hon vaknade till och tyckte att jag skulle lägga mig och hålla om henne. Det kändes oerhört bra och det är ovanligt för att jag tillhör den sorten som verkligen hatar när människor är för nära mig. Hon vänder sig om, ger mig en kyss och hennes vackra leende vaggade mig till sömns.

Kommer dock inte längre ihåg hur erotikens läppar smakar, då det dem senaste gångerna har funnits lust, men det har känts totalt meningslöst. Det hade vart skönt att än en gång få känna den euforiska känslan av stunden efter lyckat sex, som ni kanske redan förstår så har jag bara känt det i nyktert tillstånd med bara en person. Det har aldrig funkat utöver det och varför det är så har jag ännu inte svar på, men det är dock en fråga jag borde ställa mig oftare.

 “Nakna, svettiga och berusade av glädje så har vi två skapat ett nytt kapitel

Första sidan skrevs med djupa andetag, dina ögon gav namnet till en titel

Din nakna hud är så len och fin, det blänker nu som ett fullskrivet blad

Jag tror historien kan upprepas, det kan sättas i toner för att bli en ballad

Jag vill lyssna på den ljuva melodin en gång tills den sista tonen har spelats

Denna gången så går det i jämnare takt, för att styckerna har repeterats”

 Är det så att ord verkligen kan beskriva allt? Det är nog så i slutändan att det inte är långt ifrån, men man får tänka på att alla har olika sätt att se saker och ting, alla får olika bilder och känner av med sitt hjärta på unika vis. Men det som tar allra längst tid att förstå sig på är kärleken, det finns i så många olika former. Dem tre största är det man känner för sin familj och släkt, vänner och för sin livskamrat, den riktigt stora kärleken i sitt liv. Men jag är övertygad om att det inte bara är frågan om en person. Visst kan man hålla sig till en länge, eventuellt hela sitt liv och det är ju fantastiskt med sådana som har hållt ihop ett helt liv.

Det är nog allra mest förvirrande det där med kärlek. Vad är äkta, vad är falskt, vad är sant, vad är inte sant, hur ska man göra i vissa situationer, vad ska jag säga nu? Frågorna är många och det är väl också det som gör det hela spännande.

Spännande är nog också det ord som bäst kan beskriva min förlust av oskulden. Jag var 12 år gammal och härligt berusad av dåligt bananmäsk, folköl och något billigt rödvin, det var också det som var min första fylla. Tösen som skulle komma att ge mig en ny syn på livet var nog ännu mer full, vad jag vill minnas i alla fall. Hon var 2 år äldre, hade silkeslen hud, charmiga fräknar, långt brunt hår och rätt så stora bröst för sin ålder. Det slutade med att vi smög oss in i hennes hem, hennes föräldrar sov redan och jag minns hur stel jag blev i hela kroppen när hon tog första steget ut. Det är nu det roliga i hela denna historien kommer, för det var lika snabbt över som det började och direkt efteråt så spydde jag ner hela hennes säng medans hon var på toa. Jag kommer ihåg att hon själv skrattade samtidigt som hon själv spydde och självklart så vaknade hennes föräldrar. I ren panik så stack jag därifrån. Romantiskt värre, men ack något som jag skrattar gott åt idag.

Det skulle dock dröja 3 år innan jag drack mig berusad igen, hur tänker man när man börjar i sådan tidig ålder egentligen? Det är inte meningen att man ska börja då, men det är inget som är ovanligt i dagens samhälle. Faktiskt rätt så skrämmande vid närmare eftertanke.

En tidig sexdebut är heller inget som jag förespråkar, det är en av få saker som jag skulle vilja ha ogjort., jag skulle nog också ha föredragit lite mer stämning i det hela. För det är trots allt stämningen som gör det hela så fascinerande och fantastiskt. Allt som är runt omkring, allt jobb, allt slit för att komma till den punkten då man hängivet lämnar över sig själv, naken och mer ärlig än någonsin. Det är ju trots något av det mest underbara här i livet, om man frågar mig.

Jag avundas verkligen dem som inte har ett beroende av att bli tända inom det sexuella planet på något vis, som bara vill ha ett förhållande baserat på riktig sann kärlek. Dem som tycker att man bara ska föröka sig för att föra generastionen vidare. Den som än kom på det där med att tända mer på kroppen och utseendet borde tänkt efter mer än en gång. Det finns så mycket som gör att varje person är hur vacker som helst den naturliga vägen. Så jag tänder inte på utseenden utan sätt att vara och det som finns i tankevärlden. Att ha sex är knappt värt det om det inte finns känslor med i bildem och dem få gånger det faktiskt har vart det så har det inte funkar eller strulat till sig. För det mesta så ser jag kåthet som att vara hög på droger och det är aldrig positivt att vara hög, inte på något plan. Men visst är det ändå så att man kan uppnå den där euforiska som är så skön att utagera, därför är det skönt dem gånger man är kåt utan att känna sig hög.