“Jaha ja det ligger ytterligare ett lik på gatan, det 4:e för dagen

En mun mindre att mätta, en mindre att spotta på efter att blivit nedslagen

Det är en framtid vi sakta erbjuder barnen som föds till denna värld

Det kryper längst ens hud, att detta får ske, bara tanken på det är fruktsanvärd

Ta nu ett steg bakåt och sluta att använda makt och begär som ett vapen

Bygg istället upp en gemansam framtid med dem gynsamma budskapen”

 Ibland så önskar jag framtiden kunde sluta upp med att smyga sig på en anonymt för jag slutade att bli chockad och förvånad för längesedan. Det gäller tyvärr allt det som sker ute i samhället också. Det skulle behövas något nytt och hoppfullt och det som är mest skrämmande är att det ligger så nära till hands.

Afaltsbarn i allmänhet...

Misshanfdlade människor som ler igen...

Våldtäktsoffer som vågar älska igen...

Föredetta missbrukare som fungerar igen...

Folk med funnet hopp än...

Sådant skrivs det fanimej aldrig om, människor som faktiskt har mer styrka än många andra. Allt är inte sorgligt 24 timmar om dygnet. Media uppmärksammar istället kroppsidealet, som har blivit en förvriden syn och tyvärr gått alldeles för långt. Unga flickor svälter sig, stoppar fingrarna i halsen och blir erbjudna sexuella tjänster för att få “chansen” att skapa en portfolio. Det slutar ibland med att dem blir drogade och våldtagna. Media tar upp modet som om det vore viktigare än att få folk att vilja göra bra saker. Visst så har man rätten att bry sig om sitt utseende, men det får inte gå till överdrift bara. Jag ger tummen upp för att dem pratar om hälsosam kost och träningsråd som är bra för kroppen, sen finns det dem som överdriver den biten också.

Skvallret om kändisar gör mig riktigt arg, dem är inga människor som står över oss för att dem tjänar pengar på att göra sig dumma inför en kamera, få gå på kändisfester och kan köpa dyra saker, lyxkåkar, vrålåk och så vidare. Dem är människor som lyckats få det svenska folket att sitta hemma och runka till dåliga dokusåpor, dem gör sig antagligen dummare än vad dem är för att folket ska skratta åt dem, folk som pekar mot tv-rutan och förklarar hur dumma dem är borde nog kanske tänka efter en extra gång. Vem är det som skrattar på väg till banken? Du eller han/hon som du fördömmer medans han/hon har sitt halvtimmesprogram. Jag har tänkt exakt samma tanke som min fine vän Maths Nilsson, han har nämnt liknande tankar under flera tillfällen men nu senast var intressant. Det senaste vi tyckte var så himla roligt är över hur folk klagar på hur dålig meldodifestivalen är, folket som klagade är också dem som bunkrat upp med godis, läsk, öl och sitter och lipar över vilka dåliga bidrag som skickats in. Herrejävlar, gör annat då istället.

Politiken liknar ju ingenting längre. Sen när fick dem friheten att göra det som faller dem in? Högt uppsatta chefer får igenom sitt idealsamhälle där arbetarna är maskiner som byts ut när dem är skadade. Facket stryker dem givetvis medhårs, nickar, ler och tycker att dem gjort sitt bästa för arbetarna. Världsekonomin rasar drastiskt, det är ju vissa länder som har gått under. Men en bomb smälls i Boston och genast så skrivs det sidor om hur hemskt det är och ja, det är hemskt. Men inget jämfört med vad som sker varje dag i U-länderna. Det pratas högt om hur duktiga ungdomarna är i vårat samhälle, dem har så stora möjligheter att studera vidare för att kunna bli något. Den pressen är hemsk. Man kan bara inte gå och ta sig ett yrke som förut. Det är flera års studier, flera skuldsätter sig livet ut, för att med bara ren tur eventuellt få sitt drömjobb. På det ska man också har flera års yrkeserfarenhet. Vad liknar det egentligen?

Media har skapat ett otacksamt samhälle, många är ju livrädda för att sträcka ut en hjälpande hand, många är rädda i ren allmänhet, det är många som anser sig fula när dem inte fått köpt dem där modejeansen för dyra pengar. Det känns som att folk i överlag blir påtvingade saker som dem egentligen inte behöver, utan att egentligen veta varför dem behöver det.

Det känns skönt att veta att det finns människor som kan stå för sin kultur, sina ideal och faktiskt dela med sig av gemenskap. Dem är inte rädda för att öppna sitt hjärta och faktiskt sträcka ut en hjälpande hand, som faktiskt talar med dem hemlösa istället för att spotta på dem, som är beredda att hjälpa dem som behöver hjälp och som är beredda att offra en liten del av sig själv för att sprida glädje, som inte dömmer en hur som helst och som gör att det känns bra att vara en god människa. Det är dags att göra detta ämne uppmärksamt på alla sätt och vis.