Jag mötte en man häromdagen, han hälsade mig välkommen och tog fram ett glas,

han hällde upp det finaste av alla sorters vin till mig och skålade själv med en tom hand.

Jag tittade på vinet och tänkte för mig själv att jag inte alls betraktar smaken som en vän

men när jag sänkte min arm igen så förstorades den okända mannens öga genom glaset

det var så bekant, det såg glatt på mig och jag kunde inte alls förstå vitsen med det hela.

Mannen tittade på mig nu med en sorgsen min och frågade vart min resa skulle leda,

den skrovliga whiskeyrösten kände jag också igen, var hade jag hört den innan,

mannen blev nu riktigt arg och frågade mig om jag ville bli som han, sluta som ingenting

det ville jag självklart inte och han tittade nu glatt på mig, han sa att han en gång vart som mig.

Plötsligt kom det upp för mig att den gamla mannen var jag, så jag drack upp vinet,

till min förvåning så kändes smaken som en vän för det var något nytt och annorlunda.

Jag vände min rygg mot den gamle och gick ifrån honom, jag tog en annan väg.

Detta är dikter skrivna rätt upp och ner, namnlösa likt känslorna kring dem:

“Jag hör hellre ditt smärtande skrik än och sitta här och höra mig själv andas tomma andtag
jag smakar hellre dina tårar, jag känner hellre ditt blod mot min hud, jag tar hellre emot dina slag
det var längesen nu men jag vet inte längre om solen skiner på dig, jag känner ingen värme
det spelar väl ingen roll att mitt hjärta pumpar mitt svarta blod, du ser ändå inte mig längre
men från en vägg bakom mig hör jag lyckans symfoni spelas ifrån en violin som saknar en sträng
jag tvingar fram ett leende, det är det enda jag kan göra för att värma mig från kylans refräng”

“Den dag då jag såg in i dina ögon, då jag såg sorgen skrika av vrede
då kunde jag äntligen vila mina svidande fötter, mitt inre bytte skede
med tiden blev din hy blekare, din röst blev hesare och dina ögon rödare
mitt förflutna hann ifatt mig, mina gamla val visade sig, det ville ha mer dödande
den tiden då ditt inre ruttnade så satt jag med ryggen vänd mot dig med sorg i min hals
fåglarna fick sina vingar sönderbrända och lyckan dansade iväg i en vals”

“Detta rop ifrån ingenstans sliter mig i stycken

Denna tomma melodi av pest hänger runt mig som flera smycken

Denna stank kommer ifrån något som en gång var vid liv

Jag hör hur något stort kommer emot mig med stora kliv

Han säger sig vara ångesten som kommitför att stanna

Han berättar historier om hur folk en gång var I behov av varandra

Men ett krig skapt av känslor förstörde det vackra som var uppbyggt

Det enda man hör är att det inte är någn idé att planera en flykt

Här sitter jag nu och och fryser med honom i min närhet

När detta tar slut är det ingen som vet”

“Alla dina andetag lät som en tung suck, dem stank som botten av en tömd flaska

Du tittade på mig som om det vore för sista gången, dina ord visade sig vara falska

Jag såg hur du med en lättnad bara gicvk ifrån mig och lämnade allt som vi hade skapat

Jag kände hur tiden stod still, jag försökte stanna kvar det som du nu hade kapat

Än idag så kan jag bara ligga ner och önska dig illa, men jag ångrar mig alltid

Än idag så vet jag att mitt nya jag inte är komplett, men det kommer att bli så i någon framtid”

“Jag har ännu inte funnit den sanna kärlek som mitt hjärta ska slå för

Nu så sprider det sig I mina tankar som en ruttnande odör

Jag trodde mig vilja sitta I min egna tystnad och bara lyssna

Fast jag känner ändå något som fick den tanken att vissna
Det är inte meningen att jag på en vilseledande stig, ensam, ska vandra
Fast så kommer det att förbli, tills den dagen då man kan lita på varandra”

“En gång i tiden fick ditt leende månen att vissna och solen att sluta lysa

Men det skulle visa sig vara för bra för att vara ens i närheten av sant

Det som sägs vara poesi är egentligen eldar som bränner upp ens hopp
Känslorna som fick en att vilja stiga upp på morgonen började att frysa

Känslorna som fick en att sluta söka i sitt inre, visade sig i en ny variant

Känslorna som fick en att somna på nätterna, försvann ur min kropp”

 Jag vill tacka speciellt dessa personer för all insperation och för att dem gett mig så mycket av värde och så mycket tacksamhet.

...Maths Nilsson... ...Mathias Smedberg... ...Kent Kjellberg... ...Erik Samuelsson...

...Sebastian Rosell... ...Anders Komenda Lidman... ...Stefan Göransson...

...Mattias Hager... ...Martin Schöld...

...Erica Karlsson... ...Sandra Karlsson... ...Hanna Rindebäck...

...Jill Liljekrantz... ...Jenny Jacobsson... ...Reneé Johansson... ...Lotta Corneliusson... ...Cazandra Westman... ...Marielle Håkansdotter... ...Mia Lindahl... ...Lotta Göransson... ...Lillemor Göransson...

...Sara Komenda Lidman...

Sedan så får jag självklart inte glömma min underbart fina familj, släkt och övriga vänner, tack för allt genom åren och allt som skall komma, vad det än nu må lov att vara.

Sedan så skänker jag en massa tankar till dem som inte finns kvar vid livet och ett par tankar till dem som inte längre har en speciell plats i mitt hjärta.

Inledning:

Skrikandes, tills bara en döv ton återstår smäller jag igen dörren och går ut för att titta på en klar, stjärnfylld himmel. Fan vilken vacker syn det är, jag önskar att den kunde vara lika vacker med andra visioner. Jag kan inte sluta titta upp och till slut så börjar det spänna i nacken. Det är då negativa tankar skapas, jag vill inte få ont av att titta på något vackert.

Sakta så blir den annars så fina, stjärnfyllda himmelen något fult. Jag tänker för mig själv att samhället är likt det som lyser ovanför oss, iskalla stjärnor som till slut kommer slockna. Min hesa hals vill skrika ännu mer, men det går bara inte. Så hes som jag är nu önskar jag att många politiker kunde förbli så man slipper höra deras lögner.

Jag försöker verkligen komma på bättre tankar, men jag känner av hur jag börjar bli en av många som jag lovade mig själv att aldrig bli. Skrev en liten textrad om det hela för ett par år sedan:

"Det känns lite tragiskt med sådana människor som mår illa då dem drar upp persienerna i köket på morgonen och mår illa av utsikten innan dem ens hunnit sätta på kaffebrygaren. Dem känner avsky medans dem rör runt med skeden i koppen. Det klingade ljudet ger dem ångest för dagen som väntar."

Jag fortsätter att promenera runt. Det gör inget att det är lite kyligt ute, så länge det inte snöar eller regnar så spelar det ingen roll för mig om det är varmt eller kallt. Jag har under lång tid förskt hitta en balans melan det positiva och negativa. Tur att man hittat en balans mellan det goda och det onda i sig själv. Många säger att det är självklart att ingen föds ond, men jag är fullt övertygad om att alla föds onda, för det är mycket lättare att vara ond, att inte känna skuld, att inte kunna ha något samvete att bära runt på.

Är världen en enda surrealistisk plats där vi människor är krypande kräk? Med all ondska där ute så får man ibland sådana former av tankar, men det räcker med att se en liten sak som får hela hjärtat och tankegångarna att utstråla lycka. Ett litet barn som ler, då ser man genast ett hopp om att det finns en chans för mänskligheten att vara den bättre och goda sorten, när man ser ett gammalt par promenera hållandes i varandras händer, det är ett bevis på att kärleken är det starkaste och mäktigaste som finns. Man måste finna dessa småsaker.

Det är verkligen en energikick att känna sig positiv så därför är det också en nödvändighet att ibland få känslan av det negativa också. För människan är inget annat än den själv skapar, men man har alltid friheten att avgöra hur skapandet ska gå till. Andras tankar, känslor och handlingar kan du utveckla till dina egna och din egoism kan på detta sätt bli positivt för andra. Det negativa kan i slutändan bli positivt och tvärtom.

Kärlek, hat, vänskap, smärta, glädje, sorg, vilja, kunskap, nyfikenhet, rädsla, kultur och ja sätt dit ord du tycker passa så får du delar av det som kallas för livet.

Ensamhet kan tyckas förstärka osäkerheten men den behövs för att komma till insikt vad man egentligen vill, vad man fruktar, vad som ska göras. Det kanske inte leder till den sanning som man vill men då har man försökt iaf och på så sätt blivit starkare. Det är inte viktigt att vara någon för någon annan än dig själv

Numera så har man pratat med olika personer kring det tomrum inom sig, det som aldrig tycks bli påfyllt vare sig man anstränger sig eller ej, jag fick precis en tanke om vad det kan vara, det kan vara så att det är en del av livets komiska ironi, det är meningen att det ska vara där för att göra en medveten om det som man inte vet något om egentligen, det som är en del av en fruktan som sakta smyger sig på en. Till slut har det utvecklats och kommit till den medvetande delen av ens hjärnan och det sprider sig genom ens tankar och känslor för att strax efter öppna ett nytt kapitel i livets komiska ironi. Det handlar om rena alldagliga saker, saker som man stöter på varenda dag, saker som man smakar på varenda dag, saker man andas in vid varje andetag, saker som gör att män vaknar upp med morgonstånd, saker som gör kvinnor lustfyllda, ja listan kan göras lång.
Det ska svida att leva, det ska vara skönt att känna saker, man ska känna sig fri utanför sina drömmar, man ska vara fastlås vid rutiner och vissa dager så ska det byta ordning. Allt detta för att känna på livets komiska ironi, jag fruktade det innan men nu så är jag öppen för en massa, innan så var jag bara fastlås. Så vad som än nu bjuds så kommer jag stå där med öppna armar, ta emot det och känna på det i mitt liv, om möjligt kanske börja leva efter det. Jag har upplevt en massa under mina år, mer än vad vissa hinner med under en livstid så jag har slutat upp med att bli förvånad, det var på tok för länge sen så jag behöver nog bli det, det är nästan så jag skiter i hur. Jag behöver få smaka på ett par fuktiga läppar, jag behöver en ny utmaning, jag behöver en ny fast punkt, jag behöver en ny dröm, jag behöver få den där käftsmällen som gör att jag vaknar upp så det är vad jag skriker efter, mitt behov är inte tillfredsställt nog, det var det under en lång tid och det var det som gjorde att jag var fastlåst, jag är det till en viss del men förr eller senare så är det dags för ett ombyte.

Det är mycket viktigt att hitta sina inre känslor och föda dem med näring, det är viktigt att parfymera sina tankar så att dem inte stinker, det är viktig att få vakna upp i sin egna takt och få gjort saker i sitt tempo och framförallt så är det viktigt att ibland stanna upp för att hinna andas ut lite. Det är skrämmande hur snabbt allting ska gå i dagens samhälle, man ser folk som pratar i mobilen, bär på 4 kassar, putter fram en barnvagn, ha koll på 2 småungar och detta gör dem samtidigt, stressandes för att hinna med att komma hem så tidigt som möjligt.

Har aldrig förstått varför vi skulle ha nytta av det samhället som blivit. Vad hände där? Ställ klockan en timma tidigare och snooza inte bort dagen. Gå upp direkt när klockan ringer istället och njut av stunderna som du kommer hinna ha. För att morgonritualer är något som varje människa förtjänar. Promenera 30-45 minuter innan du åker iväg till jobbet och du kommer att orka med dagen på ett helt annat sätt.

Jag tittar upp mot himmelen igen och stjärnorna lyser nu vackert. Jag känner att allt inte är meningslöst. Man får lov att ha roliga och tråkiga minnen, det är viktigt att ha dem som en påminnelse för att själv veta vart man är i livet.